Kärleken till mina barn håller mig uppe dom sätter färg på mitt liv men vill ha färg på tillvaron utanför mitt hem också..är bara massa frågetecken och frustration..finns inget värre än när folk säger till mig att släppa taget och gå vidare,vet att dom menar väl men det är så svårt..vet inte hur man gör och ju mer jag tänker på det ju rörigare och svårare känns allt...vill bara dra tbx klockan :(
Dom 16 dagarna vi satt hos dig och såg din kamp spelas upp varje dag,ljudet av tracken ,paniken i dina ögon när du inte fick luft,sorgen i din blick och kramperna ..vilket jävla helvetes lidande du fick utstå..önskade då inget annat än att du skulle få frid och somna in ..men jag önskar så att du kom tillbaka för ett ögonblick,det enda som känns som en tröst är att jag fick säga allt jag ville du skulle veta men blir så ARG att jag va dålig på att visa dig min kärlek och omtanke tidigare..försökte och vet att du inombords visste att jag älskar dig och du va en underbar storasyster ,men vi hade fått en fnurra på tråden sista tiden...kan du inte bara komma tbx för ett ögonblick så jag får känna din doft,krama om dig säga till dig att jag älskar dig och förlåt för allt.
Känner mig så jobbig och tjatig när jag pratar om dig hos min kbt hela tiden ,inbillar mig att hon suckar och tycker att jag är för mycket..får känslan av att vissa myndigheter besväras av att jag sörjer så fruktansvärt och att dom tycker jag är knäpp som nu 3 1/2 månad senare fortfarande ältar och sörjer,det dom inte fattar är att det är först nu jag börjat sörja och förstå..men kanske är det bara min känsla och inbillning men den finns där .
Kommer ta det med henne nästa gång måste få höra att det jag går igenom nu är fullt normalt och att det är ok att reagera som jag gör..alla har vi olika sätt att sörja på..
Jag funkar så att jag håller gråten inom mig tills det rinner över och det sker lite när som,jag är så skör nu så stanna hemma känns som en bra ide för det är för jobbigt just nu att sätta på masken och försöka vara sig stark..jag kommer resa mig igen kan bara inte lova när,men med rätt stöd och med tiden så står jag stark mot världen igen..
Nu har jag fått gråta av mig lite igen,bloggen är min ventil..måste få ut vad som snurrar i mitt huvud och här behöver jag inte känna att jag är till besvär,ska nog ta en cigg nu känner jag..ja jag röker ibland och bespara mig kommentarer kring detta...jag är helt och fullt medveten om hur idiotiskt det är efter ett uppehåll på 1 1/2 år men det är ett val jag gör just nu..
Massa kärlek till er alla som sitter i samma båt på ett stormigt hav av sorg.
Puss & Kram // Lellen
Den här låten spelade vi ofta för min älskade syster medans vi vakade hos henne och den kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat .
Älskar dig Lallis !!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar